Karl och Emma Gustafsson

Utkast. Det här är Joacims berättelse om Karl och Emma, byggd på kyrkoboksforskning (dop- och vigselböcker, husförhörslängder och församlingsböcker) och muntliga minnen från mamma och moster Maggan. Där källorna tar slut har vi fyllt i med rimliga antaganden och det framgår av texten. Sidan kommer att ändras och fyllas på. Senaste ändrad: 2026-10-17

Karl var son till en arrendator och Emma dotter till en ogift piga som saknade fast tjänst och bostad. De gifte sig dagen före fardagen 1896 och levde sedan nästan fyrtio år som statare och torpare på ett tiotal gårdar kring Eksjö – med fem barn, en fosterson och en ko på avbetalning som nästan ruinerade dem. Det var ett slitsamt liv i andras tjänst i en liten värld runt Eksjö.

Karls uppväxt – arrendatorns son

Carl Henrik Gustafsson föddes 2 juli 1868 i Bäck, Eksjö landsförsamling och döptes tre dagar senare. I senare kyrkböcker skrivs han Karl. Föräldrarna var Gustaf Nilsson (f. 1832 i Norra Solberga, d. 1901) och Anna Johansdotter (f. 1829, d. 1899), som gift sig 1859. Karl var näst yngst i en skara av fem: Johan (1860), Sofia (1863), Ida (1866) och Gustaf (1871).

Pappa Gustaf ägde aldrig någon gård själv utan var arrendator¹ på olika torp runt Eksjö – Långaholm, Moaryd, Kjerr och Brevik. Familjen hörde alltså till dem som brukade andras jord och barnen gick tidigt ut i tjänst. Karl blev dräng: 1889 på Kjerr Eges under Hamnaryd, två år senare flyttade han till Kärr och från 1894 på Blankefall i Norra Solberga.

Föräldrarna bodde från 1888 på Moaryd i Eksjö landsförsamling. När Anna dog i maj 1899 70 år gammal flyttade Gustaf ett halvår senare till Hökhult soldattorp, där sonen Johan var arrendator. Han dog där 1901 69 år gammal.

I släkten finns en berättelse om att en bror till Karls farfar, eller farfars far, fick ett stipendium för att studera trots att familjen var torpare och att den grenen tog namnet Danell och blev präster och akademiker, ända upp till biskop. Mer detaljer kommer.

Emmas uppväxt – utan försvar och stadigt hemvist

Emma Charlotta föddes 13 juni 1875 på Rönnhult fanjunkareboställe i Malmbäcks socken. Hennes mamma, Lena Sofia Andersdotter (f. 1848 i Almesåkra), var piga där. I dopboken står Emma som "oäkta" och ingen far är antecknad. Lena hade kommit till Rönnhult i oktober 1874 från gården Åsen där hon tjänat tillsammans med sjutton andra "tjänare". Emma blev alltså till medan Lena fortfarande var på Åsen – och bland "tjänarna" fanns bara en som hette Jonas: drängen Jonas Magnus Persson, född 1849. Eftersom Emma senare kallas Jonasdotter är han kanske den troligaste pappan.

De följande åren var svåra. Hösten 1878 fördes Lena och treåriga Emma över till en särskild avdelning i kyrkboken för dem som levde "utan försvar och stadigt hemvist"² – utan fast tjänst och bostad. Lena tog sin tillflykt hem till Almesåkra, till sin bror torparen Sven Andersson på Svenstorp. Emma bodde inte hos sin mamma utan på grannstället Bialite, hos den äldre torparen Jonas Jakobsson och hans hustru Stina Sofia – ett slags fosterhem bara några hundra meter bort.

1880 fick Emma en halvsyster, Anna Elisabet, också hon född utom äktenskapet. Lena och de två döttrarna flyttade sedan runt tillsammans mellan gårdar i Almesåkra under hela 1880-talet och var tidvis skrivna som "utan försvar". Det är först 1888 som Emma får ett efternamn i kyrkböckerna – Jonsdotter – troligen när hon behövde ett eget flyttbetyg. I senare kyrkböcker byttes andranamnet Charlotta ut till Kristina. Som femtonåring var hon tillbaka på Bialite, kanske i tjänst hos familjen som tagit hand om henne som liten och i december 1892, sjutton år gammal, flyttade hon till Nässjö som piga. Därifrån gick vägen vidare till Grimstorp i Norra Sandsjö.

Emmas mamma fick till slut ett eget hem. I december 1895, 47 år gammal, gifte Lena sig med änklingen Johan Magnusson, brukare och sedan arrendator och blev styvmor till hans tre döttrar. De bodde i Hylletofta och sedan på olika gårdar i Almesåkra. Johan dog 1922 och året därpå, 75 år gammal, gifte Lena om sig med änklingen Otto Andersson, en före detta ståltrådsarbetare från Västergötland. De bodde på torpet Udden i Almesåkra där Lena dog 27 december 1930, 82 år gammal.

Att Lena blev så gammal efter ett så slitsamt liv är värt att notera. Den långlivade sidan av släkten fortsatte: flera av Emmas barn – Lenas barnbarn – blev mycket gamla. Robert dog bara någon månad innan han skulle ha fyllt hundra, Britta blev 99, Valentin 95 och Linnéa 93.

Bröllopet dagen före fardagen

Hösten 1896 var Karl 28 år och dräng på Blankefall, Emma 21 och piga på Grimstorp – två gårdar med drygt två mil emellan. Hur de träffades vet vi inte. Avståndet var inget hinder för unga i tjänst: man gick långt till marknaderna i Eksjö och Nässjö, till danser och lekstugor på gårdarna och syskon och bekanta i tjänst runt om i bygden förde ofta folk samman.

Den 30 september 1896 skickades Karls hinderslöshetsbetyg³ från Norra Solberga till Norra Sandsjö och den 23 oktober vigdes Karl och Emma i Norra Sandsjö. Datumet är knappast en slump: dagen därpå var fardagen⁴, den 24 oktober, då statarnas årskontrakt började. Statare anställdes helst som gifta par och bröllopet var troligen planerat så att Karl kunde börja på sin nya plats med en hustru vid sin sida. I november skrevs de in på Bränna i Höreda, i "eget bo", med Karl som statdräng.

En statarfamiljs vardag

Statarna⁵ var lantarbetare som anställdes på ett år i taget på de större gårdarna. Lönen betalades till största delen i natura, i det som kallades stat: en bostad, ofta ett rum och kök i en statarlänga som flera familjer delade, ved, spannmål, mjölk, ett potatisland och en liten summa kontanter. Den som inte fick förnyat kontrakt eller trodde de hittat något bättre packade hela bohaget på en lånad vagn vid fardagen och flyttade till nästa gård. Därför flyttade statarfamiljerna så ofta.

Statarsystemet bars av hela familjen. Hustrun hade ofta skyldighet att mjölka gårdens kor morgon och kväll som en del av mannens kontrakt, utöver allt arbete med hus, mat och barn. Barnen hjälpte till så fort de kunde och flickorna gick ofta ut i tjänst direkt efter konfirmationen.

Karl var under många år ladugårdskarl med ansvar för gårdens djur – och djuren tog aldrig ledigt. En vanlig dag började långt före gryningen, vid fyra eller fem på morgonen, med att utfodra och vattna korna och hästarna innan mjölkningen. Sedan skulle stallgången mockas, gödseln köras ut och ny halm strös. Mitt på dagen var det ny utfodring och däremellan foder att hämta och hacka, kalvar att se till och kanske mjölk att köra till mejeriet. På kvällen upprepades morgonens arbete och innan han lade sig gick han ofta en sista runda i ladugården. Vid kalvningar kunde det bli vaknätter. Söndagen var inget undantag och på sommaren när korna gick på bete fick han i stället hjälpa till med slåtter och skörd.

Det var ett hårt liv med långa dagar, trånga bostäder och små möjligheter att ta sig ur. Statarsystemet avskaffades först 1945. Men för den som tyckte om djur kunde arbetet också vara meningsfullt. Enligt moster Maggan tog Karl väl hand om djuren och for illa när de behandlades dåligt. Hennes morbröder berättade om djur som körts så hårt om dagarna att tungan var blå.

Trettio år på flyttfot

Det första barnet, Robert, föddes i Höreda i oktober 1897 och bara två veckor senare flyttade familjen till Brevik i Eksjö där Karl stod som ladugårdskarl. Sedan följde flytt efter flytt, i takt med att kontrakten gick ut: gårdar i Eksjö, Vallsjö och Vetlanda. Valentin föddes 1905 och Linnéa 1907. I oktober 1909 kom de till Toranäs i Almesåkra, där Britta föddes 20 maj 1910 – samma ställe där Emma själv hade varit skriven som fyraåring trettio år tidigare.

I november 1910 gick flytten vidare till Spexhult Norregård norr om Nässjö, i december 1912 till Skedhult, där Sven föddes 1913 och i november samma år till Vallnäs i Hässleby utanför Mariannelund där Britta började skolan. I november 1918 flyttade familjen till Qvensås norr om Eksjö och året därpå till Stenqvills torp nära godset Skedhult väster om Eksjö. Där stannade de i åtta år, längre än någon annanstans.

Karl arbetade på Skedhult medan de bodde på Stenqvills torp. Hur arrendet var upplagt vet vi inte men det vanligaste upplägget var att torparen betalade för torpet med arbete på godset, så kallade dagsverken⁶. Familjen fick då bo på torpet, ha en liten jordlott och egna djur och Karl arbetade en överenskommen del av tiden hos godset, kanske också mot en kontantlön. Det kan förklara varför de kunde stanna i åtta år, längre än på något annat ställe.

Ungefär när de kom till Stenqvills torp köpte familjen en ko på avbetalning – ett köp som enligt familjen nästan ruinerade dem. Tidpunkten förklarar troligen varför. Under och efter första världskriget steg priserna kraftigt med en topp 1920 och åren 1920–1922 följde en djup kris med fallande priser, även på mjölk. Den som köpte en ko på kredit 1920 betalade toppris och skulden låg fast i kronor medan mjölkintäkterna och kons värde sjönk. Skulden blev i praktiken tyngre för varje månad.

Någon gång, troligen under åren på Stenqvills torp förlorade Karl en hand. Hur det gick till vet vi inte men en olycka i ladugården eller med en maskin ligger nära till hands. Kanske var det därför familjen fick lämna torpet 1927. Därefter blev flyttarna ännu tätare: Lilla Hässelås 1927, Lyckeberg 1928, Solhaga 1929 och Upplanda 1930, alla i Eksjö landsförsamling, med Karl som torpare på varje ställe.

Enligt familjen blev Karl deprimerad efter olyckan och satt under långa perioder passiv hemma vid köksbordet. Det måste ha varit tungt för hela familjen och det skapade ett praktiskt problem: en torpare som betalade sitt arrende med dagsverken kunde inte bara låta bli att dyka upp. Troligen fick sönerna gå i hans ställe men hur det fungerade i praktiken vet vi inte. Det kan också vara en av orsakerna till att familjen flyttade nästan varje år de sista åren – ett torp där arrendatorn inte längre kunde sköta sin del av avtalet var svårt att behålla. Det är en gissning men den passar med flyttarna 1927, 1928, 1929 och 1930.

Vardagen på torpet

Torpen där familjen bodde saknade med största sannolikhet både el och rinnande vatten. Det var vanligt på landsbygden – många torp och byar fick el först på 1940- och 50-talen. Vattnet hämtades i hinkar från en brunn eller bäck och värmdes på vedspisen när det skulle diskas, tvättas eller badas. Tvätten gjordes för hand i baljor, toaletten var ett utedass och värmen kom från vedspisen.

Utan el kom ljuset från fotogenlampor och stearinljus. En fotogenlampa gav ett svagt, gulaktigt sken som knappt räckte för att läsa eller sy. Lampglaset måste rengöras från sot, veken putsas och fotogen fyllas på varje dag och man sparade på ljuset. På vintern, när det blev mörkt redan vid tretiden, samlades familjen kring en enda lampa vid köksbordet och dagen var i praktiken slut när den släcktes. Utomhus, till exempel på väg till ladugården, behövdes en stormlykta.

Hela familjen arbetade tidigt för försörjningen. Britta har berättat att hon fick börja arbeta i lantbruket redan som 11–12-åring. Hon var stor för sin ålder och jobbade på som pojkarna. Undantaget var storasyster Linnéa, som var sjuklig och klen – hon blev ändå över 95 år gammal.

Varken Britta eller, gissningsvis, Linnéa fick lära sig cykla eller simma. Sådant skulle inte kvinnor hålla på med, ansåg Karl och Emma.

Barnen växte upp och blev vuxna under de här åren. Robert arbetade på SJ hela sitt yrkesliv, Valentin blev verkstadsarbetare och Sven bilmekaniker med egen verkstad och bilförsäljning. Gideon tog anställning inom försvaret. Syskonen Gustafsson var, enligt familjen, begåvade men försiktiga: en av bröderna lärde sig esperanto på 1920–30-talet, Britta vikarierade som 11-12 åring som lärare men ingen av dem tyckte om att ta risker.

Gideon – systerns son

Emmas halvsyster Anna gifte sig 1900 med skomakaren Gustaf Björk från Jönköping. De slog sig ner på Hemmersryd i Hylletofta, där Gustaf senare blev arrendator och de fick nio barn mellan 1900 och 1918.

Från 1909 och framåt står alla barnen i familjen Björk som "icke döpta" i kyrkboken. Det betyder med största sannolikhet att familjen hade blivit frireligiös – troligen baptister eller någon liknande väckelserörelse där man döps först som vuxen – och därför inte lät döpa barnen i Svenska kyrkan. De bibliska namnen på de yngsta barnen, Judit och Gideon, passar väl in i den bilden. Väckelserörelserna var starka i Småland vid den här tiden, särskilt bland torpare och hantverkare.

Den 15 oktober 1918 föddes det yngsta barnet, Gideon. Två månader senare, den 20 december 1918, dog Anna, bara 38 år gammal. Det var mitt under spanska sjukans värsta period men dödsorsaken har inte gått att hitta – det kan lika gärna ha varit följder av förlossningen. Gustaf stod ensam med nio barn, det yngsta två månader gammalt.

Enligt familjen växte Gideon upp hos Karl och Emma, sin moster, som en lillebror till Britta. I kyrkböckerna står han kvar i Hylletofta tills han i augusti 1930, elva år gammal, formellt skrevs in som fosterson hos dem i Eksjö. Det är troligt att han bott hos dem långt tidigare utan att prästen fört över honom i böckerna. Gideon bodde kvar i familjen till 1935.

Karl dör

Karl dog 17 maj 1932 på Upplanda, 63 år gammal. Britta var då 22 år. Någon bouppteckning⁷ efter honom har inte gått att hitta, vilket kan betyda att det helt enkelt inte fanns något att teckna upp. Varken mamma eller moster Maggan träffade honom – han hade varit död i många år när de var barn – men det de hört om honom ger bilden av en snäll och omtänksam människa. Emma besökte hans grav varje vecka.

Emmas år i Eksjö

Efter Karls död flyttade Emma med de barn som fortfarande bodde hemma in till Eksjö stad: först till Stadsägan 537 1933, sedan 409–410 1934 och från 1939 till Breviksvägen 2, där hon bodde med Britta och en tid också Linnéa. De vuxna barnen flyttade efter hand hemifrån – Gideon 1935, Linnéa 1937, Sven 1938 och Robert 1939.

Lägenheterna i Eksjö var relativt gamla men hade både el och rinnande vatten. Toaletten fanns fortfarande på gården. För Emma, som troligen bott på gårdar och torp utan el och vatten större delen av sitt liv, var det ändå en annan standard än hon var van vid.

I maj 1946 flyttade Emma till Arendt Byggmästares gata 10. Samma år väntade Britta sitt andra barn, mamma Barbro, och genomgick en njuroperation på Eksjö lasarett. Under den tiden bodde lilla Maggan hos mormor Emma och sedan var hon där helger och somrar i många år. Maggan har svårt att beskriva Emma närmare men har inget annat än gott att säga – "som en mormor är". Ett minne har ändå överlevt: Emma gjorde pannkakor med smör, något Britta aldrig gjorde. Britta själv beskrev sin mamma som en väldigt omtänksam person.

Hur Emma försörjde sig efter Karls död vet vi inte säkert. Så länge barnen bodde hemma bidrog de troligen till hushållet och från 67 års ålder fick hon folkpension. Därtill kan hon ha tjänat lite egna pengar på t.ex. tvätt eller sömnad.

Emma dog 1953 i Eksjö 78 år gammal.

Ett liv i andras tjänst

Karl och Emma ägde aldrig någon gård och de bodde sällan mer än några år på samma ställe. Ändå går det en tydlig linje genom deras liv: släkten höll ihop. Emma hade själv vuxit upp hos andra och fått hjälp av sin morbror och en fosterfamilj och när hennes syster dog tog hon själv hand om systerns son. Karl tog hand om djuren som om de vore hans egna. Familjen hade små ekonomiska resurser och barnen bidrog säkert till försörjningen redan som unga, men det var en familj där man brydde sig om varandra. Barnen de fostrade blev försiktiga, flitiga och långlivade människor – och genom Britta fortsätter historien till oss.

Den tekniska utvecklingen som förändrade Sverige under det tidiga 1900-talet gick till stor del förbi dem. Elektricitet, rinnande vatten, telefon och bilar hörde med största sannolikhet inte till deras vardag på torpen och längre resor än till marknaden i Eksjö blev det kanske bara några tågresor.

Det var många år sedan jag läste någon bok av Ivar Lo-Johansson eller Vilhelm Moberg men deras författarskap kretsade kring statarfamiljernas liv och ger en mer färgfull beskrivning av vardagen än vad man fångar i kyrkböcker. Böckerna kunde handlat om Karl och Emmas slitsamma liv, något de delade med de allra flesta, både på landet och i stan. Men det fanns såklart ljusglimtar i deras liv också, som att se barnen växa upp, få barnbarn, julfirande eller ett dopp en sommardag i en sjö.