Britta Johansson

Utkast. Det här är ett utkast till Brittas berättelse, byggt på både kyrkoboksforskning, egna minnen och mammas berättelser. Detaljer kan komma att ändras eller fyllas på.

Britta växte upp som statarbarn¹ i ett Småland på ständig flytt, yngst av fem syskon – äldst var Robert, som var 13 år när Britta föddes – blev sjukvårdsbiträde och bröt en tioårig förlovning för att gifta sig med den nio år yngre, energiske Åke. Livet som följde rymde bra men också magra år som handlarfru, en konkurs och ett äktenskap som tog slut – och till sist decennier som konstnär och hantverkare. Jag är övertygad om att hon till största delen var nöjd med sitt liv.

Barndom på flyttfot

Britta föddes 20 maj 1910 i Toranäs, Almesåkra, cirka sju kilometer söder om Nässjö. Pappa Karl Gustafsson var då 42 år och arbetade som ladugårdskarl, mamma Emma var 35. Familjen flyttade återkommande mellan gårdar i trakten kring Nässjö och Eksjö – Spexhult, Skedhult, Vallnäs, Qvensås, Stenqvills torp, Lyckeberg, Solhaga, Upplanda – i takt med att Karl fick nytt arbete som dräng och torpare; Stenqvills torp var stället de bodde längst, 1920–1927. Britta gick fem år i skolan, 1917–1922: första året i Vallnäs, andra i Qvensås och de sista tre på Stenqvills torp – oklart är om det rörde sig om samma skola under alla åren. Hon var duktig i skolan, så duktig att hon mot sin vilja fick rycka in som vikarie när den ordinarie lärarinnan var sjuk.

Karl dog 17 maj 1932, då var Britta 22 år. Familjen flyttade då in till Eksjö stad, först till Stadsägan 537², sedan 409–410 och till sist, 1939, Stadsägan 443 vid Källtomten, Breviksvägen 2 – där Britta bodde tillsammans med mamma Emma och systern Linnea.

Barnflicka och sjukvårdsbiträde

Brittas första jobb – det är oklart när det började – var som barnflicka åt en förmögen familj i Eksjö; hon stannade kvar där i många år, tog hand om deras två barn och hjälpte till i hushållet. Där lärde hon sig hur man levde när man hade det bättre ställt – något hon bar med sig genom hela livet. Någon gång innan 1940 började hon i stället jobba på landstinget, som sjukvårdsbiträde på ett sinnessjukhus.

Förlovningen som bröts

Britta var förlovad i ungefär tio år med en kollega från sjukhuset innan hon i början av 1940-talet träffade den nio år yngre Åke – som då tjänstgjorde som furir vid I 12 bara någon kilometer från hennes hem i Eksjö. Varför hon bröt en så lång förlovning för att ganska snart därefter gifta sig med honom är något jag funderat på: kanske kändes Åkes energiska, utåtriktade stil spännande, och kanske lockade han med förhoppningar om ett liv långt ifrån hennes uppväxt som statarbarn och hennes dåvarande tillvaro som sjukvårdsbiträde.

Äktenskap och en familj som växer

Åke flyttade in hos Britta 1942. Den 9 maj samma år gifte de sig i Växjö – Britta 32 år, Åke 23. De bodde kvar på Stadsägan 443, och första dottern, Margareta, föddes 14 september 1943. Det följande decenniet flyttade familjen flera gånger i jakt på en fungerande försörjning: till Flisby 1943 och vidare till Smålands Åbo, Hok (Fiskarby) 1945, där Åke drev varsin ICA-butik – läs mer om de åren, och om det företagande som senare skulle prägla familjens liv, på Åkes sida.

Dottern Barbro föddes 26 maj 1946. Britta hade svåra njurproblemen och låg inlagd på sjukhus i Eksjö från sent 1945 och stannade kvar där även efter förlossningen. Läkarna ville göra abort för att kunna ta bort njuren på ett säkert sätt, men Britta vägrade. I stället gjorde man vad som ska ha varit Sveriges första njuroperation med fostret kvar – och lyckades – på det lokala sjukhuset i Eksjö. Under hela den tiden bodde lilla Maggan hos mormor Emma. I slutet av 1948 flyttade familjen till Kvighult i Svenarum där sonen Rolf föddes 8 februari 1949. 1950 gick flytten vidare till Kåreslätt, Hok.

Berghem och Ljungby

1952 flyttade familjen till Ljungby och bodde i det äldre boningshuset på gården Berghem, tillsammans med Åkes mamma Emelia – August hade gått bort redan 1950 – och deras 40-åriga dotter Eda – en konstnär som led av schizofreni. Berghem låg då några kilometer söder om Ljungby längs gamla E4; idag ligger delar av gården inom Ljungby södra industriområde men det gamla boningshuset står kvar.

Efter två år på Berghem flyttade familjen 1954 till en trea på Kjellgatan inne i Ljungby, alldeles vid Olstorpsgatan där farmor Anna-Lisa bodde under andra halvan av sitt liv.

I slutet av 1950-talet gjorde Britta och Åke en charterresa till en badort utanför Barcelona – förmodligen en av de första charterresorna som arrangerades från Sverige, en lyx få hade råd eller tillfälle till på den tiden. Resan föll ungefär samtidigt som familjen flyttade in i det nybyggda huset på Ljungsätersgatan – de goda åren, då åkeriet gick som bäst och Åke körde en lyxig Opel Kapitän.

Konkursen

Det var på Berghem Åke startade sitt cementgjuteri, med grus från sin bror Eriks grustäkt. Verksamheten utvecklades till ett åkeri och växte snabbt under byggrushen på 1950- och 60-talen och 1958 flyttade familjen in i ett nybyggt hus på Ljungsätersgatan 4. Men företaget blev aldrig ekonomiskt stabilt och 1962 gick det i konkurs – se Åkes sida för hela den historien. För Britta innebar det att familjen fick lämna det bara några år gamla huset och lämna ifrån sig bland annat den nya TV:n. Flytten gick till en tre-rumslägenhet på Vinkelgatan 14, som de fick överta efter Emelia och Eda – Emelia flyttade in på ett pensionärshem och Eda lades in på sinnessjukhuset St Sigfrid i Växjö (några år senare kom hon tillbaka till Ljungby, frisk från sin schizofreni). Margareta hade redan innan flytten börjat på sjuksköterskeskolan i Växjö, och några år senare flyttade även Barbro hemifrån när jag föddes 1964, ungefär samtidigt som Rolf gick till sjöss som 17-åring.

Livet efter konkursen

Britta hade varit hemmafru under alla år Åke drev sina olika företag, utan att själv vara delaktig i dem. Efter konkursen började hon i stället jobba som skolstäderska i ungefär fem år innan hon började jobba i den nya simhallen i Ljungby 1970 – där hon stannade fram till pensionen 1977.

Efter konkursen blev Åke anställd på Vibro i Ljungby, men det fungerade inte länge; i stället fick han möjlighet att bli underleverantör åt det som i dag är Ljungby Truck. Parallellt läste han till ingenjör och när han efter examen inte fick något jobb i Ljungby flyttade han 1970 till Stockholm – besöken hemma blev därefter allt mer sällsynta, och skilsmässan blev officiell 1976. Läs mer om Åkes tid i Stockholm på hans sida.

Konsten, hantverket och Mellbystrand

Efter pensioneringen tog hantverk och konst upp mycket av Brittas tid: målning, drejning, batik, bonader – både på egen hand och som kursledare, långt in i 90-årsåldern. Det fanns knappt någon konst- och kulturintresserad person i Ljungby som inte kände till henne; lokal- och rikstidningarna skrev flera reportage om henne genom åren där hon bland annat beskrevs som en "stålkvinna".

Pensioneringen förde också med sig ett engagemang i föreningslivet: Britta var aktiv i Röda Korset och i PRO, bland annat i PRO:s kör.

Britta var delägare i sommarstugan i Mellbystrand från starten 1966 och tillbringade mycket tid där, både före och efter pensionen. Hon saknade körkort, så resan mellan Ljungby och Mellbystrand gjorde hon med buss, med byten i Halmstad och Laholm. Hon reste också förhållandevis mycket – ofta med buss, både i Sverige och utomlands till bland annat Holland, Österrike och Norge – och firade sin 80-årsdag på Madeira tillsammans med sina tre barn.

En omtyckt mormor

Mormor var omtyckt av alla: omtänksam, generös, energirik, positiv, intresserad och nyfiken. Man kände sig alltid välkommen hem till henne. Mat och hembakade bullar var ett av hennes sätt att visa sin generositet – och alltid ett kort och en liten present till jul och på födelsedagen till barn, barnbarn och barnbarns barn, trots att hon levde på lägsta pensionen.

De sista åren

Britta blev 99 år gammal och hade sina sinnen i fullt behåll, med en väl fungerande kropp, ända till det sista halvåret. Jag minns att hon frågade mig hur hon skulle rösta i folkomröstningen om euron 2003 då hon var 93 år. Att hon som 98-åring köpte en tio-pack med tandborstar säger något om hennes framtidstro.

Från ett kringflackande liv som statarbarn i ett fattigt Småland på 1920-talet till en fin servicelägenhet på Bergagatan i Ljungby, med pension varje månad, tre barn, sex barnbarn och fjorton barnbarnsbarn – visst var vissa perioder riktigt jobbiga men de sista femtio åren rymde ett rikt kulturliv, en sommarstuga, resor och många vänner och bekanta. Jag är övertygad om att mormor till största delen var nöjd med sitt liv.