Moosetrail / Joacims släkt / Åke Johansson

Åke Johansson

1919, Stenbrohult – 1978, Stockholm · Joacims morfar

Utkast. Det här är ett utkast till Åkes berättelse byggt på kyrkoboksforskning, några få egna minnen men främst på berättelser från mamma. Flera detaljer är fortfarande obekräftade. Texten kommer att ändras och fyllas på.

Åke var utåtriktad, energifylld, idérik och impulsiv – en kul kille helt enkelt men också risktagare och oansvarig med ett stort mått av egoism. Ett liv som började på en liten gård i Småland, gick via militärtjänst och ett växande företag till en konkurs – och slutade i Stockholm, långt från familjen han lämnade.

Tångarnes Västergård – barndomen i Stenbrohult

Åke Nils Lennart Johansson föddes 11 mars 1919 på gården Tångarnes Västergård i Stenbrohults socken, Kronobergs län – ett litet ställe på ³⁄₈ mantal1, en av flera gårdar som en gång klyvts ur en större by. Han var yngst av åtta syskon till hemmansägaren August Johansson (f. 1873) och hans hustru Emilia Sofia Karlsdotter (f. 1881), som gift sig 1902.

Berghem – uppväxten i Kånna

1921, när Åke bara var två år, flyttade familjen från Stenbrohult till gården Berghem, Södergård i Kånna socken, drygt fyra mil bort. Enligt berättelsen i familjen togs både bohag och djurbesättning med på flytten och djuren vallades fram längs vägarna. Det var här Åke växte upp tillsammans med sina syskon och det var hit han och Britta många år senare själva skulle flytta tillbaka under en period.

Åke gick i skolan i Berghem men hade dyslexi. Hans dagliga arbetsuppgift på gården var att cykla med mjölk in till ett kafé i Ljungby och där fanns några stamgäster som han fick kontakt med och lyssnade på. Så småningom började han själv göra affärer – köpa och sälja prylar, utföra tjänster – och det gjorde att skolan ofta fick stå tillbaka.

Åke och Anna-Lisa var födda samma år och bodde bara ett par kilometer från varandra. Anna-Lisa gick troligen i skolan inne i Ljungby så de möttes aldrig i skolbänken men med största sannolikhet var de medvetna om varandra.

Åke Johansson

Eksjö och militärtjänsten

1937 18 år gammal lämnade Åke Berghem för Eksjö stad – flera år innan andra världskrigets utbrott, alltså inte som en följd av det. Han blev underofficer, anställd av försvaret och tjänstgjorde som furir vid I 12, Kalmar regemente som sedan 1927 hade sitt förläggningsläge i Eksjö. Eftersom Åke ännu inte var myndig krävdes föräldrarnas medgivande för att ta värvning som furir – ett medgivande han inte fick, så han förfalskade i stället deras namnteckningar. Han bodde då på Stadsägan 2532, tillsammans med flera andra underofficer. Från och med 1940 var Åke mobiliserad, bland annat i Värmland och på Ven.

Britta

I början av 1940-talet träffade Åke Britta – nio år äldre än honom och då förlovad sedan tio år med en kollega från sjukhuset där hon arbetade som sjukvårdsbiträde. Att de träffades är inte konstigt: Britta och hennes mamma Emma bodde vid den här tiden bara någon kilometer bort, på Stadsägan 443 i Eksjö – samma stad, samma år som Åke tjänstgjorde där. Åke var för övrigt en riktigt duktig dansare – kanske var det på dansbanan de träffades? Det var Britta som när Åke omkring 1942 skulle befordras från furir till sergeant, hjälpte honom att klara testet genom att läsa materialet högt för honom. Åke flyttade in hos Britta 1942, och den 9 maj samma år gifte de sig i Växjö – Britta 32 år, Åke 23. Dottern Margareta föddes i september 1943; Åke var då mobiliserad och hemma på permission när hon föddes, men permissionen tog slut innan han hann träffa henne och han fick inte den förlängd.

Två ICA-butiker som inte gick ihop

Familjen flyttade flera gånger under 1940-talet i jakt på en fungerande försörjning. Den 3 december 1943 flyttade de till Flisby, där Åke köpte en ICA-butik, troligen finansierad med ett lån från pappa August på 10.000 kr. Det var svårt att få ekonomin att gå ihop när det också fanns en Konsumbutik i samma by och den 9 juli 1945 flyttade de vidare till Smålands Åbo, Hok (Fiskarby) och Åke köpte ännu en ICA-butik. Efter några år såldes butiken och Åke byggde då en maskinstation för uthyrning av jordbruksmaskiner som inte heller gick bra – parallellt höll han också på med att förädla och sälja fröer. När detta äventyret avslutats efter något år köpte han en skogsfastighet med ett torp där det bland annat fanns en så kallad lyckobrunn. Inte heller denna affärsiden fungerade.

Familjen hade alltid bil, under vissa perioder flera samtidigt. I Smålands Åbo hade de en Ford ombyggd till lastbil/pickup, en konstruktion som gav dem tillgång till bensin under ransoneringen. Genom åren ägde de bland annat en Peugeot och i slutet av 1950-talet en Opel Kapitän – på den tiden en riktig lyxbil.

Dottern Barbro föddes 26 maj 1946. Britta låg inlagd på sjukhus i Eksjö från sent 1945 på grund av njurproblem och stannade kvar där även efter förlossningen; under den tiden bodde Maggan hos mormor Emma, medan Åke skaffade ett hembiträde som skulle ta hand om honom själv – något Britta ogillade. I början av 1949 flyttade familjen till Kvighult i Svenarum där sonen Rolf föddes 8 februari 1949. Redan 1950 gick flytten vidare till Kåreslätt, Hok, till en modern lägenhet på andra våningen med toalett och badkar – en standard de inte haft i något tidigare boende.

Barbro, Britta, Margareta och Åke, 1948
Barbro, Britta, Margareta och Åke, 1948.

Berghem igen – gruset, betongen och expansionen

1952 flyttade familjen till Berghem. Åke flyttade dit före resten av familjen så under en period bodde Britta kvar ensam med de tre små barnen i Kåreslätt. På Berghem bodde Åkes mamma Emelia fortfarande kvar i det gamla boningshuset – August hade gått bort redan 1950 – sedan de sålt jordbruksdelen men behållit grustaget, som finns kvar än idag. Åkes bror Erik ägde grustaget medan en annan bror Harry drev ett cementgjuteri. Med grus från Erik startade Åke sitt eget cementgjuteri och gjorde cementblock i enkla formar som under kommande år utvecklades till ett åkeri och entreprenadbolag. Bolaget kom att heta något i stil med Berghems Grus & Gräv AB – exakt namn är fortfarande osäkert.

En viktig del av verksamheten var att hämta cement i Limhamn utanför Malmö – i princip varje dag gjorde en av bolagets bilar den fyrtio mil långa resan. Överlast var vanligt och varje gång polisen stoppade en bil fick bolagets ägare, i det här fallet Åke, en anmärkning. Efter nio anmärkningar drogs körkortet in vilket gjorde att Åke miste sitt körkort i slutet av 50-talet. För att få tillbaka det krävdes en ny uppkörning vilket Åke vägrade göra, så sedan han förlorade körkortet hade han aldrig körkort igen. I stället fick en 18-årig son till en av de anställda jobbet att skjutsa Åke, både i arbetet och privat (Britta hade själv aldrig körkort) och han blev med tiden en naturlig del av familjen.

Verksamheten växte snabbt under byggrushen på 1950- och 60-talen och inriktades alltmer mot lastbilar – bland annat för att grusa vägar på vintern – och senare grävmaskiner, först en, sedan minst en till. En av grävmaskinerna körde ner sig i en mosse och gick aldrig att få upp igen. När verksamheten var som störst hade Åke omkring tio lastbilar och minst två grävmaskiner, och bolaget utförde alla typer av mark- och anläggningsarbeten – bland annat finns det en bild på en vägbro de byggt utanför Aggunaryd. Åke skötte själv allt administrativt arbete med försäljning, offerter, fakturering och bokföring, mestadels på kvällar och helger; hans enda hobby var pistolskytte.

1954 flyttade familjen från Berghem till en trea på Kjellgatan inne i Ljungby, och 1958 vidare till det nybyggda huset på Ljungsätersgatan 4 – ett tecken på att företaget gick tillräckligt bra för att unna sig ett eget hus.

Min gissning är att företaget aldrig blev ekonomiskt stabilt – det finns flera historier i familjen om försenade lånebetalningar och när det gick bra tog Åke ut mycket i lön. I takt med att bolaget fick betalningsproblem drack Åke alldeles för mycket sprit. Det som till sist knäckte bolaget var inköpet av en Caterpillar-bulldozer. Maskinen var ute på uppdrag utanför Norrköping när vintern blev ovanligt sträng och flera månaders intäkter försvann. I ett stabilt bolag hade det varit kännbart men inte tvingat fram en konkurs – vilket det gjorde här.

Åke Johansson

Konkursen

1962 gick företaget i konkurs. Familjen fick lämna det bara några år gamla huset på Ljungsätersgatan, bilen och den nya TV:n. Flytten gick till en tre-rumslägenhet på Vinkelgatan 14 – en rejäl nedgång i standard efter tio års expansion.

Åke slutade dricka sprit samma dag som företaget gick i konkurs.

Efter konkursen blev Åke anställd på Vibro (nuvarande Dynapac) i Ljungby men han klarade inte av att vara anställd. Genom en affärsbekant fick han i stället möjligheten att bli underleverantör åt det som i dag är Ljungby Truck – ett upplägg som är lite oklart eftersom Åke hade näringsförbud efter konkursen. Parallellt med jobbet så läste Åke till ingenjör och efter många års studier tog han examen.

Britta och Åke 1970
Britta och Åke 1970.

Stockholm och slutet

Efter sin ingenjörsexamen fick Åke inget jobb i Ljungby så 1970 flyttade han till Stockholm där han fick jobb på Serafimerlasarettet på Kungsholmen och bodde i lägenhet i närheten. Skilsmässan från Britta blev officiell 1976. Han engagerade sig politiskt i Folkpartiet och blev mycket aktiv – han var med på en stor valaffisch, omkring fem meter hög och två meter bred som sattes upp runt om i Stockholm. I hans fotoalbum finns många bilder på honom tillsammans med partiledningen i Folkpartiet – bland andra Gunnar Helén, Ola Ullsten och Carl Tham. Vid ett tillfälle höll Åke tal i Blå hallen i Stadshuset. Han gjorde en inspelning på kassettband som tyvärr har förkommit. Under åren i Stockholm reste han en hel del bland annat till Israel. Åke levde som särbo och var under sina år i Stockholm ihop med flera olika kvinnor; den han hade längst förhållande med hette Dagmar. Han dog i cancer 17 september 1978, 59 år gammal.

Åke i Stockholm, ca 1975
Åke i Stockholm, ca 1975.

En morfar på avstånd

Omstarten i Stockholm innebar att Åke valde att ha minimal kontakt med sin fru, sina tre barn och sina sex barnbarn. Jag har mycket få egna minnen av min morfar – någon jul i Ljungby som riktigt liten, några enstaka besök i Höör och Stockholm. Inget minne av någon present eller hälsning på födelsedagar.

Fotnoter

  1. Mantal var den historiska skatteenheten för jord – inte ett areamått, utan ett mått på en gårds bedömda bärkraft och skatteförmåga. Ett helt mantal motsvarade ursprungligen en gård som kunde försörja en familj och bära full skatt; över generationer klövs gårdar ofta upp mellan arvingar, så att man på 1800-talet vanligen ser bråkdelar som ½, ¼ eller, som här, ³⁄₈ mantal. Att Tångarnes Västergård var satt till ³⁄₈ mantal säger alltså att det var en förhållandevis blygsam gård.
  2. Stadsäga var beteckningen på en tomt inom en stads administrativa indelning, med ett löpnummer som höll isär de olika tomterna i staden – ungefär som dagens fastighetsbeteckning. "Stadsägan 253" pekar alltså ut en specifik tomt i Eksjö, inte en gatuadress i modern mening.
Åke Johansson