August och Emelia Johansson

Utkast. Det är Joacims berättelsen om August och Emelia, byggd på kyrkoboksforskning (husförhörslängder, in- och utflyttningsböcker, folkräkningen 1940 och bouppteckningen) och muntliga minnen från mamma och moster Maggan. Sidan kommer att ändras och fyllas på. Senaste ändrad: 2026-10-05

August och Emelia var gifta i nästan 50 år och fick se sju barn, barnbarn och barnbarns barn växa upp och var hemmansägare, först på Tångarnes Västergård i Stenbrohult och sedan på den betydligt större gården Berghem Södergård i Kånna socken söder om Ljungby. Hur familjen kunde flytta till Berghem är en gåta. Gården blev centrum för stora delar av familjen i decennier även långt efter August och Emelias bortgång och grunden för ett bra liv – inte bara för dem själva.

Augusts uppväxt – Johannes, Maria och Agda

August föddes 27 november 1873 på gården Dufvelycke i Stenbrohults socken, son till hemmansägaren Johannes Jonsson (f. 1836 i Göteryd, d. 1914, 78 år) och Maria Magnusdotter (f. 1844 i Virestad, d. 1920, 76 år).

1891 flyttade familjen Jonsson de sex kilometerna från Dufvelycke till Tångarnes Västergård, N:o 59, 3/8 mantal stort¹. Det går inte att veta exakt hur stor gården var men kanske 8–10 hektar åkermark (baserat på det gamla måttet mantal), lite betesmark, kanske lite skog och fiskerätt i Möckeln. Det är tveksamt om gården var tillräckligt stor för att försörja familjen utan tillskott av extra arbete utanför gården. August var då 18 år och detta skulle bli hans hem i 30 år.

August har efternamnet Johannesson i de flesta kyrkoböckerna genom åren – det är först vid folkräkningen 1940 som det står Johansson. I pappa Johannes boupteckning står han och bröderna som Johanesson vid uppräkningen av barn men de signerar med Johansson. Så i alla fall sedan 1914 så har de själva kallat sig Johansson.

August var mellanbarn i en skara på sex bröder, alla födda under 1870-talet, där två dog vid två års ålder. Bengt emigrerade till Amerika som artonåring, Karl gifte sig och blev hemmansägare 1897 i Stenbrohult och Peter flyttade till Malmö 1894, blev murare, gifte sig och flyttade runt i sydvästra Skåne innan de till slut slog sig ner i Landskrona.

Johannes och Maria bodde kvar på Tångarnes resten av sitt liv. När August tog över gården i början av 1900-talet flyttade Johannes och Maria till en annan stuga på gården och försörjde sig som fiskare, Tångarnes låg alldeles vid sjön Möckeln.

1896 födde Emma Andersdotter en dotter, Agda, som var Augusts barn. Emma bodde på granngården i Tångarnes och var 26 år, August 23 – båda bodde hemma hos sina föräldrar. Agda står med fadern okänd i doppapperna men med efternamnet Augustdotter; det var tydligen ett vanligt sätt att hantera barn utom äktenskapet när man inte planerade att gifta sig. Emma och Agda bodde kvar i Tångarnes till 1906 så August var sannolikt en del av Agdas första tio år. När Agda var arton flyttade hon till Munka Ljungby utanför Ängelholm för att bli piga. Några år senare gifte hon sig och fick döttrarna Inga (1922) och Anna (1923). 1940 hade de köpt en liten gård i Norra Skrävlinge utanför Teckomatorp där de bodde till omkring 1975 då de flyttade in till en lägenhet i Teckomatorp. 1972 blev Agda änka efter 50 års äktenskap. Hon gick bort någon gång mellan 1981 och 1985, nästan 90 år gammal.

I husförhörslängden för Tångarnes Västergård finns en person som inte var släkt med familjen på pappret men som ändå hörde till hushållet: Jenny Kristina Petersdotter, född 1876 i Agunnaryd, antecknad med en tidstypisk och idag stötande formulering, "idiot" – det vill säga en intellektuell funktionsnedsättning². Jenny och hennes syster Amanda Sofia, som bar samma anteckning, hade tidigare bott ensamma tillsammans på en annan gård i socknen. 1906 flyttade Jenny in hos Johannes och Maria medan Amanda Sofia flyttade till en annan familj. Det finns inga uppenbara släktband så troligen hade familjen mot ersättning Jenny inneboende. Några år senare flyttade Jenny vidare till en annan gård. Hon levde sina sista år på ett ålderdomshem i Älmhult där hon 1949 var 74 år gammal – när hon gick bort är oklart.

Emelias uppväxt – Karl, Kristina och syskonen i Mon

Emelia föddes 4 augusti 1881 på gården Mon i Stenbrohult, dotter till Karl Magnusson (f. 1855 i Pjätteryd, d. 1928, 72 år) och Kristina Svensdotter (f. 1842 i Virestad, d. 1912).

1865 gifte sig Kristina, 23 år, med Anders Johansson, som samtidigt tog över gården i Mon efter sina föräldrar. De fick fem barn – Ingrid, Sven, Carolina, Johan August och Augusta – innan Anders dog 1879, bara 45 år gammal. Två år senare, i februari 1881, gifte Kristina om sig med Karl som flyttade in på Mon och redan i augusti samma år födde hon tvillingarna Emelia och Hilda. Nils föddes 1884 och Peter 1888; familjen bodde då fortfarande på Mon N:o 45, ¼ mantal där Karl var hemmansägare på en gård ungefär hälften så stor som Tångarnes.

Kristinas tre äldsta barn flyttade ut de närmaste åren och 1902 flyttade Karl och Kristina med resten av barnen från Mon till Båsterås i Stenbrohult där Karl var uppväxt. Emelia gjorde inte sällskap – hon flyttade i stället till August.

Kristina och Karl bodde kvar på Båsterås, där Kristina gick bort 1912. Därefter flyttade Karl ett par gånger innan han gick bort 1928. Karls minne som "Kalle i Mon" levde kvar länge efter hans bortgång så både mamma och moster Maggan hörde historier om honom på 50-talet. Han ska ha varit en levnadsglad, kanske rent av exentrisk person men det finns ingen tecken i kyrkböckerna på några konstigheter.

Giftermål och åren på Tångarnes

August och Emelia gifte sig 12 april 1902, då August var 28 och Emelia 20 år. Emelia flyttade in på Tångarnes Västergård hos August och hans föräldrar som bodde kvar på gården i många år till. Deras första barn var en son, Erik, född 18 januari 1903 – men han dog redan 23 augusti samma år bara sju månader gammal. Året därpå föddes dottern Elsa, sedan Signe (1905), ännu en son som fick namnet Erik (1908), Eda (1910), Harry (1913), Gerda (1916) och slutligen, som yngst, Åke (1919).

Vi vet i övrigt inget om deras liv på Tångarnes men man kan anta att de två vuxna och de sju barnen bodde trångt, utan el och rinnande vatten, i ett vedeldat trähus. De 10 000 dagarna August bodde där var säkert ganska lika varandra och följde årstiderna, med korta avbrott för högtider, fester och en och annan resa till Diö, Värnamo och Växjö. Jordbruket sköttes troligen med gamla metoder – även om motorer och nya redskap började komma var det knappast något man hade råd med på en liten gård i inre Småland.

Den 30 september 2026 besökte vi Tångarnes Västergård. Gården är i dag välskött, men jordbruket lades ner för många år sedan. Den ligger alldeles vid Möckeln – kanske 200 meter ner till sjön. Boningshuset är inte stort, kanske 70 kvadratmeter plus en ovanvåning, och det är lätt att förstå att familjen med sju barn bodde trångt.

De två ladorna är däremot stora och rymde många djur på sin tid. Ett 50-tal meter bakom boningshuset ligger en liten undantagsstuga på omkring 20 kvadratmeter – kanske var det här Johannes och Maria bodde sina sista år, sedan August tagit över gården.

Av den öppna marken finns bara en liten yta kvar – resten har vuxit igen till skog. Marken är stenig och det är svårt att se att den gått att bruka som åker; troligen har den mest fungerat som betesmark. Till Diö järnvägsstation var det 3,5 kilometer längs en krokig grusväg med ett tiotal gårdar och hus längs vägen.

Flytten till Berghem

Den 29 mars 1921 flyttade familjen från Stenbrohult till gården Berghem Södergård i Kånna socken söder om Ljungby, drygt fyra mil från Tångarnes. Enligt muntlig familjehistoria körde August häst och vagn med både bohag och djurbesättning hela vägen, med djuren vallade längs vägarna. Kyrkoboken beskriver August vid inflyttningen som brukare, inte ägare, av Berghem.

Berghem Södergård var en stor gård, tillräckligt stor för att försörja minst två familjer: 45 hektar åkermark, betesmark till djuren, skog, en torvmosse, minst en extra stuga/torp och ett grustag.

Gårdens ägare vid den tiden var Georg Cloetta, en disponent från chokladtillverkarfamiljen Cloetta som bodde i Växjö och var direktör för Cloettas stärkelsefabrik i Räppe utanför Växjö. Georg själv bodde aldrig på Berghem.

Min hypotes är att August eller Emelia på något sätt lärde känna Georg som var sjuk i åderförkalkning och njurproblem under sina sista år och att han lät gården övergå för en billig peng eller rent av gåva till familjen innan han dog i oktober 1922 45 år gammal. Georg gifte sig 1904 med Evelyn Lundberg från Seattle och de fick en dotter, Elsa Marion Blanche, född 1905 – det är oklart om familjen någonsin bodde tillsammans i Sverige. Bouppteckningen efter Georg visade nästan inga tillgångar eller skulder, som om han skänkt bort det mesta innan han dog.

Alternativet till att August och Emelia fått Berghem som gåva är att de fått låna pengar av någon för att finansiera affären och använt pengarna från försäljningen av Tångarnes som kontantinsats. Det som talar emot det är familjens sätt att leva som knappast rymde amorteringar och räntebetalningar samt det kapital på omkring 1,5 miljoner kronor i dagens penningvärde från försäljningen som fanns kvar vid Augusts bortgång 1950.

Åren på Berghem

Familjen växte in i sin nya hembygd och det var förstås mycket vardag och dagliga rutiner med slit på gården – till exempel hade Åke som syssla att cykla in till Ljungby för att leverera mjölk. August, med de nu sju halvvuxna barnen, skötte gården och Emelia styrde över hemmet. Boningshuset hade kök, finrum och ett sovrum på bottenvåningen, två sovrum på ovanvåningen och en källare med bakugn; el var indraget, men vatten fick man pumpa för hand. Toaletten fanns ute på gården. I stugan/torpet som låg bakom grustaget bodde periodvis anställd personal på gården, i andra periode så var den uthyrd. Under högsäsong, t.ex. när potatisen skulle plockas så hyrdes det in extra personl.

Verksamheten gick bra och ett nytt, större boningshus byggdes. En liten anekdot har överlevt: kring 1928 körde August med Erik och Harry häst och vagn de tolv milen till en utställning eller mässa i Helsingborg. Väl på plats vann de en bil på ett lotteri som Erik och Harry körde hem medan August själv fick köra hästvagnen.

Barnen flyttade successivt ut de kommande åren. Elsa och Signe läste till lärare i Kalmar på 1920-talet, något som var ovanligt på den tiden för familjer med bakgrund från en liten gård i Småland. Gerda flyttade till Stockholm 1932. Åke var nästa att flytta ut, 1937, till Eksjö. Erik blev chaufför enligt kyrkoböckerna men bodde kvar på gården till 1939 då han 36 år gammal flyttade in till Ljungby. Harry bodde kvar på gården till 1940, 27 år gammal.

Dottern Eda bodde kvar hemma hos sina föräldrar även som vuxen. Hon var konstnär men led av schizofreni och det blev hennes mor Emelia som genom hela livet kom att ta hand om henne.

Enligt folkräkningen 1940 fanns tre hushåll på Berghems mark: August själv, med Emelia och dottern Eda i hushållet; en inneboende arrendator³, Vincent Svensson med familj, som brukade hälften av åkermarken; och sonen Harry med sin hustru, antecknad som grusleverantör. Erik var den som tog över och drev vidare grusrörelsen i många år medan Harry startade ett cementgjuteri som också levde i många år.

Vincent köpte med tiden gården, exklusive grustaget, av August och blev själv hemmansägare på Berghem – exakt när och för hur mycket är ännu inte bekräftat. August och Emelia flyttade från det nya boningshuset tillbaka till det gamla, säkert en del av försäljningsvillkoren. Gissningsvis skedde affären i början av 1940-talet, då August närmade sig 70 år och barnen var utflugna. Det finns en annan historia som troligen härrör från tiden för försäljningen: August och Emelia delade ut 10 000 kr (omkring 300 000 kr i dagens penningvärde) till sina barn, inklusive Agda. Det kan vara dessa pengar Åke använde för att köpa sin första butik i Flisby. Och Agda sin lilla gård i Norra Skrävlinge. En lite tråkigare anekdot är att en av systrarnas män spelade bort de 10 000 kr en eftermiddag på Solvalla.

August dör, Åke och Britta flyttar in

August dog 16 april 1950 i Ljungby, 76 år gammal. Bouppteckningen⁴ visade ett eget kapital på omkring 53 000 kronor – motsvarande ungefär 1,5 miljoner kronor i dagens pengar. En stor del av tillgångarna var en revers med Vincent på 30 000 kr till 3 %, motsvarande omkring 850 000 kr med en årlig ränta på 25 000 kr i dagens penningvärde. Där fanns även en revers på 15 000 kr till Erik och 10 000 kr till Åke.

Kort efter Augusts död, 1951, flyttade Åke med familj till Berghem. Det var med grus från gårdens grustag som Åke startade sitt eget cementgjuteri, grunden till den verksamhet som senare växte till åkeri och entreprenadbolag – läs mer om det på Åkes sida.

Emelia och Eda – från Berghem till Vinkelgatan

1953 flyttade Emelia och Eda från Berghem till en lägenhet på första våningen med altan på Vinkelgatan 12 i Ljungby – en modern trea med bekvämligheter som rinnande kallt och varmt vatten, badkar och centralvärme. De senaste åren på Berghem hade varit trånga sedan Åke med familj flyttat in, så utrymmet måste ha känts lyxigt.

1962 behövde Åke med familj åter hjälp med boende efter konkursen så Emelia flyttade vidare till ett pensionärshem, 79 år gammal. Eda lades in på S:t Sigfrids mentalsjukhus i Växjö där hon med hjälp av de nya mediciner mot schizofreni blev tillräckligt frisk efter något år för att kunna flytta in i en egen lägenhet i Ljungby.

Emelia dog den 16 april 1966 i Ljungby, 84 år gammal – på dagen sexton år efter August. August och Emelia ligger begravda tillsammans med dottern Eda på Kånna kyrkogård.

Ett långt gemensamt liv

Min mamma Barbro var bara fyra år när August dog, moster Maggan sju. De har minnet av en gammal, lite "farlig" farfar. Historien om August som de hörde under uppväxten pekar mot att sonen Åke var lik sin far – energirik och påhittig, troligen med mer ansvarskänsla och mindre risktagande för annars överlevde man knappast på en liten gård kring sekelskiftet 1900. Om detta stämmer kanske min gissning om hur de kom över Berghem också stämmer – att han och Georg träffades och hade roligt ihop under en längre tid.

Emelia var barsk, ingen farmor man kröp upp i knät på. Hon måste ändå ha känt mycket ansvar för sina barn: Eda, som bodde hos henne större delen av sitt liv, och Åke, som hon hjälpte med bostad vid två tillfällen, med pengar som delades och lånades ut. Mamma räknade upp hennes barnbarn – jag tappade räkningen vid femton. Och barnbarns barn, t.ex. jag, men hon hade många fler. På en bild från Lammhult, som borde vara tagen i slutet av 1940-talet, ser man en parant, medveten kvinna i 65-årsåldern, kanske i kläder sydda av min farmor och hennes mamma.

Nu när jag suttit och skrivit ner deras historia får jag känslan att de var nöjda med sina liv. Från enkla förhållanden fick de tillsammans ett långt gemensamt liv med en riktigt bra ekonomisk utveckling. Första barnets död var förstås jobbig, men i övrigt verkar de ha varit förskonade från allvarliga motgångar.