Anna-Lisa pratade aldrig om sin barndom mer än i svepande ord – att det var bra i Piskebo. Vår gissning är att hon redan som ung led av schizofreni, en sjukdom som följde henne hela livet. Det är berättelsen om ett liv präglat av ensamhet, envishet och rutiner – och till stora delar ett liv hon ändå var nöjd med.
Uppväxten på Piskebo
Hon gick troligen sex år i folkskola (ca 1926–1932), vilket var det vanliga på den tiden. Åren därefter hjälpte hon troligen till hemma på Piskebo. Mamma Kristina dog 1935 då Anna-Lisa var 16 år, och tre år senare gifte Alfred om sig med änkan Hilda. Anna-Lisa och Hilda kom inte överens, och hösten 1939 flyttade Anna-Lisa ut – hon var 20 år.
Åren på vandring – 1939 till 1947
Det första hon gjorde var att flytta till kvarteret Dacke 4 i centrala Ljungby – samma kvarter dit systern Elsa med familj också flyttade vid samma tid. I kyrkboken står Elsa, hennes blivande man, hans dotter Sigrid (9 år) och deras gemensamma dotter Inez (7 år) på sina egna rader, och Anna-Lisa något längre ner med samma in- och utflyttningsår. Om de bodde ihop eller om Anna-Lisa var inneboende hos någon annan i samma kvarter är oklart – som 20-årig sömmerska hade hon knappast råd med en egen lägenhet, så någon form av inackordering är det rimligaste. Där stannade hon till 1941.
Därefter följde Gästgivaregatan 27 i Ljungby (1941–1943), sedan inneboende på Bolmstavägen 16 (1943–1944). Vid årskiftet 1944/45 reste hon till Stockholm och bodde inneboende i Bromma hos sin bror Bror och hans svägerska – det närmaste hon kom ett äventyr. Ulf kom till världen i februari 1945 – hon var 26 år. I slutet av juli 1945 återvände hon till Ljungby och bosatte sig på Eskilsgård vid Bolmstavägen med den lille Ulf – inte Lilla Eskilsgård utan en annan gård med liknande namn. De bodde där till hösten 1947 då de flyttade till Storgatan 6 i Ljungby.
Ett liv i sömnad
Sömnaden hade hon med sig hemifrån – mamma Kristina var hemsömmerska och det var av henne Anna-Lisa lärde sig hantverket. Som 19-åring, runt 1938, började hon jobba som byxsömmerska på John Johanssons skrädderi i Ljungby, och stannade i sju år. Sömnad var det hon kunde och det hon litade på.
När Ulf kom till världen bytte hon till hemsömning och jobbade så i några år. Därefter följde tio år på Junex och sedan nästan tjugo år på Ljungby Trikå, fram till förtidspensionen i början av 1980-talet. De två sista arbetsplatserna låg ungefär en kilometer från föräldrahemmet – hennes värld var inte stor, men den var hennes.
Storgatan – ensam mamma
Anna-Lisa och Ulf bodde under de första tio åren i en gammal lägenhet på Storgatan 6 i Ljungby – ett rum som var både kök och sovrum, med toalett men utan bad. Standarden var förmodligen som man kunde förvänta sig av ett hus från slutet av 1800-talet.
Anna-Lisa sydde hemma och passade Ulf på samma gång. Så var livet som ensamstående mamma utan föräldrar som kunde hjälpa till, utan underhåll från Karl, utan föräldraförsäkring, barnbidrag eller kommunal barnomsorg. Så var det då.
S:t Sigfrid och åren däremellan
Ulf hade länge inga egna minnen från den tiden, men när han nyligen grävde i det förgångna kom det fram en blandning av trygghet och trauma. Det var bra hemma – men Anna-Lisa hämtades också av polisen för att föras till mentalsjukhuset S:t Sigfrid i Växjö. Under de perioderna bodde Ulf på olika ställen: ibland hos moster Elsa, ibland hos grannarna i hyreshuset. Grannarna ville vid något tillfälle adoptera Ulf, men Anna-Lisa sa nej.
Hemma i Ljungby
I mitten av 1950-talet flyttade de till Harabergsgatan 12 – ett rum och kök, med toalett och bad i källaren. Sedan kom Olstorpsgatan och en vindsvåning, en etta med kök och badkar. I mitten av 1970-talet bytte Anna-Lisa till en tvåa en våning ner, och där bodde hon i trettio år fram till sin bortgång.
Olstorpsgatan ligger ungefär 2,5 kilometer från Piskebo. Så långt bort flyttade hon i hela sitt liv.
Cykeln och olyckan
Anna-Lisa hade aldrig körkort – det var cykeln som gällde. I början av 1980-talet råkade hon ut för en bilolycka och skadade höften så allvarligt att hon förtidspensionerades strax efter att hon fyllt 60. Det passade henne utmärkt att sluta jobba, men de tre trapporna upp till lägenheten blev med åren ett allt större hinder.
Rutiner och vardagsliv
Hennes sociala liv var, så länge jag minns, begränsat: systern Elsa, en kusin Sigrid som ställde upp och ett gäng arbetskamrater som hon träffade varannan onsdag i syjuntan. Bio, teater, musik eller föreningsaktiviteter hörde inte till hennes värld. Hemma virkade hon – bland annat ett antal sängöverkast, ett till farfar och ett till varje barnbarn. Vårt ligger på vinden; något att se fram emot att ärva 😊. Utöver det läste hon böcker, lyssnade på radio och tittade på TV.
Den enda lite längre resan hon gjorde var en bussresa till Tyskland på 1970-talet. I övrigt: Stockholm några gånger, ett besök hos sin bror Bror på Hönö utanför Göteborg och något enstaka besök hos Sture i Karlskrona. Och så Höör förstås – men ytterst motvilligt och aldrig länge. Anna-Lisa trivdes hemma.
Rutiner var viktigt. Alltid kort på allas namnsdag, kuvert med lott på födelsedagar, klippning var sjätte vecka, handla på fredagar, syjuntan varannan onsdag. Hon ringde farfar på fredagarna och de turades om att ringa varannan gång. Ordning och reda – ett liv organiserat ner i detalj.
Sjukdomens skugga
Sjukdomen fanns alltid i bakgrunden när jag växte upp. Så här i efterhand förstår jag att pressen på farfar – som enda barn – måste ha varit stor: upprörda telefonsamtal, dagar utan svar, akutkörningar till Ljungby, tvångsinläggningar och minst ett självmordsförsök. Över tid blev det bättre, troligen tack vare en kombination av bättre mediciner och en kvinna på socialkontoret i Ljungby som under många år tog ett personligt ansvar för att Anna-Lisa mådde bra.
Att farfar gifte sig och fick barn var jobbigt för Anna-Lisa. Hon fick ett kraftigt återfall och hotade farmor – något som inte hade kunnat hända om hon var frisk.
De sista åren
Anna-Lisa dog annandag jul 2003, 84 år gammal. Julafton hade hon firat hemma hos oss på Älgstigen – piggare och mer delaktig än vanligt. Två dagar senare, hemma hos farmor och farfar, fick hon en hjärnblödning. Samma som farfar.
En nöjd människa
Konstigt nog tror jag att Anna-Lisa till stora delar var nöjd med sitt liv. Lugnet, rutinerna och det som i våra ögon kanske ser ut som en inrutat, monoton tillvaro skapade den struktur hon behövde för att må bra.
Hennes bild av ett gott liv bör ses med ögon från någon som föddes på ett torp i början av 1900-talet och levde vidare ungefär som sina föräldrar – mitt i en snabbt föränderlig värld. Lägenhet med alla moderna bekvämligheter, statlig pension och god vård var ju ett bra liv, jämfört med det hennes föräldrar hade haft.
